Sök

Språk och dialekt

De flesta människor har en alldeles enastående tydlig bild av vad som är ett språk och  vad som är en dialekt. I vardagsspråket använder vi begreppen utan att missförstånd uppstår. I England talar man engelska, vilket är ett språk. I Norge talar man norska, vilket är ett språk, och i Sverige talar vi svenska – vilket är ett språk. Sedan finns det en mängd olika geografiska variationer av det svenska språket. I Skåne talas skånska och i Göteborg talas göteborgska. I huvudstaden talar man stockholmska och i landets nordliga trakter breder norrländskan ut sig. De är alla olika dialekter. Om den saken är de flesta överens. Men vilka kriterier kan man egentligen använda sig av för att avgöra vad som är ett språk och vad som är en dialekt? När man dyker lite djupare i ämnet inser man snabbt att frågan är betydligt svårare än vad det kan verka vid en första anblick.

Lingvistiska kriterier

Enligt ett lingvistiskt resonemang skulle man kunna tänka sig att ett visst språk är ett eget språk därför att språket i fråga skiljer sig från andra språk utifrån en rad lingvistiska kriterier. När man jämför språk brukar man se vilka likheter och skillnader de uppvisar på olika språkliga nivåer. Man jämför språkens fonologi och fonetik, alltså vilka ljud språken använder och hur ljudet kan kombineras. Man undersöker också språkens morfologi: språkens principer för ordbildning och hur morfem kan kombineras till ord. Nästa nivå som jämförs är språkens syntax, alltså hur ord kan kombineras till fraser och satser. Slutligen jämför man även ordförrådet i de båda språken. Man skulle även kunna tänka sig en ytterligare nivå, på vilken man jämförde språkliga normer för hur texter ska skrivas inom olika genrer – så finns det till exempel olika normer för hur akademisk prosa ska konstrueras inom olika kulturer.

För den som vill avgöra vad som är ett språk och vad som är en dialekt utifrån lingvistiska kriterier är alltså att två olika språk skiljer sig åt markant på åtminstone några av de språkliga nivåerna. Men i praktiken är det inte lingvistiska kriterier som avgör vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Jag tänkte ge två exempel på när det lingvistiska kriterier faller platt för andra kriterier.

Det första exemplet hittar vi här i Sverige. För även älvdalskan brukar betraktas som en dialekt (trots att tio lingvister så sent som 2015 lämnades in en ansökan om att klassificera älvdalskan som ett språk). Trots det är älvdalskan de facto helt omöjlig att förstå för alla svensktalande som inte har älvdalskan som modersmål eller lärt sig den genom studier. De flesta svenskar förstår dock norska, helt utan att ha studerat det norska språket. Ändå är alltså norska ett språk och älvdalskan en dialekt.

Ett annat exempel är kinesiskan. Där brukar man ofta tala om de många kinesiska (enligt lingvistiska kriterier) språken som dialekter. Kinesiskan ses ofta som ett språk med flera olika dialekter, varav mandarin och kantonesiska är två. Men dessa ”dialekter” är mycket olika och oftast förstår talarna av de olika dialekterna inte alls varandra, utan använder sig av mandarin för att kommunikationen ska fungera – lite som vi i västvärlden använder engelska. Faktum är att mandarin, som de flesta förknippar med kinesiska, har flera olika dialektala variationer. Den mandarin som pratas i Shanghai låter inte alls likadant som den ”standardmandarin” som talas i Beijing.

Politiska bestämmelser

Ofta brukar man säga att ”ett språk är en dialekt med flotta och armé”. Vad som räknas som språk respektive dialekt skulle alltså vara betingat av gränserna mellan stater. Det här stämmer i flera fall – och kan ju förklara varför norska är ett språk och svenska är ett annat, medan älvdalska inte är det. Men inte heller denna metod fungerar speciellt tillfredställande. Till exempel så kontrollerar varken kurderna och samerna en egen stat. De har heller inte vare sig flotta eller armé. Ändå räknas både samiska och kurdiska som egna språk.

Samtidigt räknas ju huvudspråket i både England, Irland, Australien och USA som engelska. Trots att det rör sig om olika länder och trots att språken uppvisar vissa inbördes skillnader (om än små, men även skillnaderna mellan svenska och norska är ganska små), så räknas det som ett och samma språk.

Det är alltså inte helt glasklar vad som ska räknas som ett språk och vad som ska räknas som en dialekt. Inget sätt att resonera tycks avgränsa språk från dialekter på ett tillfredsställande sätt.

Leave Yours +

No Comments

Comments are closed.

  • Comments are Closed

© Spra okultur