Datorn är numera en självklar del i skrivprocessen för de flesta längre texter. Om du ska skriva en avhandling, en bok eller en uppsats på universitetet så är det, förutom hjärnan, datorn som är ditt främst verktyg. Moderna datorer är numera utrustade med välutvecklade skrivprogram som hjälper även oerfarna skribenter att få ihop en text som åtminstone ser bra ut på ytan. Du behöver inte längre öva upp en föredömlig handstil och du behöver inte vara lika noggrann när du skriver – du kan alltid gå tillbaka och redigera texten i efterhand. Förut ställdes högre krav på att texten var väl planerad redan innan skribenten fattade pennan, eftersom det var betydligt svårare att fixa eventuella stavfel eller strukturella fel. Datorns ordbehandlingsprogram ser till att du får raka marginaler, jämnt radavstånd och rättstavade ord – men klarar datorn verkligen av att granska språket?
På ordnivå
På ordnivå har vi ofta stor hjälp av språkgranskningsprogrammen – de hittar stavfel som vi har förbisett. När man skriver på tangentbord är det lätt hänt att fingrarna inte riktigt lyder hjärnans vilja, och att de råkar trycka på tangenterna i lite fel ordning. Då bildas så kallade korrekturfel. Det är till exempel stavfel på ord som vi egentligen vet hur de stavas, men där inmatningen i datorn gått snett (korretkurfel). Men här signalerar ordbehandlingsprogrammet direkt att något verkar vara fel, och vi kan bli varse om vårt misstag.
Men det händer också ofta att datorn missar en del fel i texten. I bland kan det till exempel handla om särskrivningar (sjuk sköterska) vilka passerar granskningen obemärkta eftersom de två orden som egentligen skulle sitta i hop även var för sig utgör ett korrekt ord i programmets ordlista. Även det motsatta kan inträffa, alltså att två ord som skulle skrivits isär av misstag har satts samman.
Ett annat vanligt problem är att skribenten missar en bokstav i ett ord, men bortfallet innebär att det tänkta ordet istället blir till ett annat i ordbehandlingsprogrammets ordlista. Då kommer den oftast inte att upptäcka att något är fel. Mannen kan bli manen och jag kan bli ja utan att skribenten får någon varning. Eftersom språkgranskningsprogrammen missar den här typen av vanliga stavfel/korrekturfel så är det fortfarande viktigt med ordentlig korrekturläsning av texter. Annars riskerar man att sådana fel går till tryck.
Syftning
Datorn har också ganska svårt att förstå syftning. Det innebär att även sådana fel kan uppstå i texten. Ofta kommer syftningsfel till när man går tillbaka, redigerar och skriver om i texten. Då kan man nämligen råka glömma bort att även redigera längre tillbaka i texten. Syftningsfel kan exempelvis utgöras av fel pronomen: ”Kalle vaknade tidigt. Hon gick direkt upp och började laga frukost”. Inte heller är programmen speciellt bra på att känna av när det ska vara till exempel sin/sitt/sig. Eller när syftningen blir tvetydig av andra anledningar.
Struktur och disposition
Men den största bristen hos ordbehandlingsprogrammen är att de över huvud taget inte kan hjälpa till med textens struktur. Det gäller såväl för den övergripande dispositionen som för strukturen på meningsnivå. Datorn kan inte skapa en röd tråd genom texten eller tydliggöra logiska samband mellan dina meningar. Inte heller kan den avgöra om ditt budskap framgår tydligt eller om resonemanget brister någonstans. Datorn förstår nämligen inte vad din text handlar om eller vad ditt syfte med texten är. Den vet heller inte vem som ska läsa texten eller i vilket format. Datorn förstår bara de koder som den har fått för att analysera vissa begränsade aspekter av textytan – därför behövs fortfarande bra skribenter!
