Alla kommer vi väl ihåg när vi fick tillbaka en uppsats i skolan – med röd penna hade läraren granskat texten och markerat alla de språkfel som den innehöll. Det var stavfel, grammatiska fel och teckenfel (felaktig interpunktion). Allting var antingen överstruket eller understruket med röd färg från den där fruktade röda pennan. Men sällan följde några vidare kommentarer om textens innehåll eller struktur. Inte heller fanns några utvecklande kommentarer till de där röda markeringarna – så det fanns ingen vidare möjlighet att lära sig och skriva en bättre text nästa gång. Allting var svart eller vitt, rätt eller fel – rött.
Därför är det inte så konstigt att de flesta har en något märklig syn på vad som egentligen är rätt eller fel i det svenska språket. Många tror att det verkligen finns en skarp linje och att vissa saker definitivt är fel, men de kan sällan svara på varför det skulle vara fel. Ett undantag är rena skrivfel, såsom stavfel, eller teckenfel. Ords stavning finns normerad i SAOL och vissa allmänna skrivregler som man ofta bör följa finns nedskrivna i Svenska skrivregler. I den här artikeln tänkte jag därför dyka lite djupare i frågan om vad som egentligen är korrekt svenska – och varför.
Vad är rätt och fel svenska?
Det är verkligen inte enkelt att veta vad som är rätt och fel i det svenska språket. Det är sannerligen ett förvirrande ämne. Samtidigt finns en rad språkpoliser som inte tvekar inför en möjlighet att påpeka att någon annan använder sig av språket på ett felaktigt sätt, ”sådär kan man inte säga”. Om det inte gick att säga så skulle ingen säga så. För att förstå språket måste man förstå vilken funktion det har. Inom språkvetenskapen skiljer man på ett antal olika funktioner, men den allra viktigaste är språkets funktion som kommunikationsmedel – att föra information från en sändare till en mottagare. Om språket lyckas med den här uppgiften så är det ganska magstarkt att påstå att man har använt språket fel.
Jag ska ändå försöka ge ett kortfattat svar på frågan om vad som är korrekt svenska: Det beror på sammanhanget som språket används i. Korrekt svenska är det som fungerar bäst i just det språkliga sammanhanget. Fast egentligen vore det lämpligare att tala om bättre eller sämre språkbruk. I informellt talspråk är det praktiskt taget omöjligt att påstå att någon använder språket fel – men det går såklart att använda språket bättre eller sämre. Går budskapet fram så har språket ändå klarat sin uppgift. När språkpolisen aktiverar blåljuset handlar det istället oftast om så kallad inlärd irritation. De har helt enkelt fått lära sig vad som är rätt eller fel i skolan, och nu tar de som sin uppgift att markera mot andra som gör ”fel” för att på så vis bekräfta sin egen högaktade bildning. Men problemet är att många av de ”fel” som språkpoliser markerar mot inte nödvändigtvis är fel.
Fel är inte alltid fel
Ett sådant exempel är skribenter som inleder meningar med och eller men. Det tycker inte språkpoliser om. Men det är ingen inherent fel med språkbruket. Faktum är att det är ett stilistiskt knep som används av duktiga skribenter som vet hur man skapar rytm och betoning i text. Att regeln ofta förespråkas i grundskolan beror helt enkelt på att elever i den åldern tenderar att inleda varje mening med och om de tillåts: ”Han heter Kalle. Och han är 10 år. Och han gillar att spela fotboll” o.s.v. Samma sak gäller med ”regeln” om att inte inleda meningar med han, hon eller jag m.m. Det kan lätt bli repetitivt om varje mening påbörjas så. Men det är inte direkt fel. Mer rimligt vore nog att rekommendera viss variation i meningsuppbyggnaden.
Språkpoliser håller också gärna fast vid gamla utdaterade regler.
Heter det till exempel:
”Jag skriver bättre än honom” eller ”Jag skriver bättre än han”?
Språkpolisen skulle utan tvekan svara han. Men i dag är båda konstruktionerna accepterade. Antingen ser man än som en subjunktion (då följande ord han) eller som en preposition (då blir följande ord istället honom). Här får varje persons språkkänsla avgöra.
Men som sagt, vad som är korrekt svenska beror på det språkliga sammanhanget (eller vad som brukar kallas för kontexten). Och i skrivna texter gäller det ofta att hålla sig till de normer som finns för skriftspråket. På Facebook eller i sms till polarna fungerar det antagligen bäst att hålla sig till den jargong som gäller inom gemenskapskretsen. Men i mer formella texter ställs vissa krav på att skribenten följer de regler som ändå finns. I en uppsats eller en avhandling på universitetet gäller det exempelvis att behärska ett akademiskt språk. I sådana sammanhang handlar det om att skapa förtroende för din text hos läsaren och att göra texten stringent och begriplig. Då kan man absolut säga att det är fel med ofullständiga meningar, satsradning eller formuleringar som ”Jag slog han”.
Hjälp med texten
Men det är inte alltid enkelt att veta vad som är rätt eller fel, vad som är korrekt svenska, i olika språkliga sammanhang och för olika genrer och texter. Hur ska språk och disposition se ut i en avhandling jämfört med en roman eller en rapport? Ofta är skribenter som skriver den här typen av texter väldigt insatta i sitt ämne, men har sämre koll på språket. Då kan man ändå få viss hjälp med texten. Flera företag erbjuder tjänster med textgranskning, språkgranskning och korrekturläsning online. Hit kan du vända dig om du vill se till att din text håller hög kvalitet och har ett korrekt språk utifrån dess, genre, syfte och mottagare.
