Olof Lagercrantz var en av 1900-talets mest inflytelserika kulturpersonligheter i Sverige – en skarpsinnig litteraturkritiker, poet, essäist och chefredaktör för Dagens Nyheter. Han föddes 1911 i en adlig familj men blev en av de mest radikala rösterna i svensk offentlighet. Hans gärning sträckte sig över fem decennier och påverkade hur svenskar läste, skrev och tänkte kring litteratur, makt och samhälle.
Adlig bakgrund och mörka familjeskuggor
Olof Gustaf Hugo Lagercrantz föddes den 10 mars 1911 i Stockholm i den anrika släkten Lagercrantz, introducerad på Riddarhuset redan 1682. Hans far, Carl Lagercrantz, var bankdirektör och modern Agnes Hamilton kom från en skotsk-svensk grevlig familj. Trots materiell trygghet präglades uppväxten av psykisk ohälsa och tragedier – moderns mentala sammanbrott och systerns självmord satte djupa spår i den unge Olof. Den erfarenheten återkom senare i hans författarskap, där han ofta skildrade livets mörker, skuld och sökandet efter mening.
De tidiga åren som poet och forskare
Lagercrantz debuterade 1935 med diktsamlingen Den döda fågeln, följd av den symboliskt laddade Jungfrun och demonerna (1938). Han studerade litteraturhistoria vid Uppsala universitet och disputerade 1951 på en avhandling om författaren Agnes von Krusenstjerna. Hans akademiska skärpa kombinerades tidigt med en litterär sensibilitet – redan då såg man spåren av hans framtida idéer om hur kritik och känsla måste samspela.
Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter – kulturchefen som vågade ta ställning
Under 1950- och 60-talen steg Lagercrantz snabbt inom svensk press. Som kulturchef på Dagens Nyheter, och från 1960 till 1975 som chefredaktör, förändrade han svensk kulturjournalistik. Han öppnade spalter för nya röster, unga poeter och radikala debattörer. Han såg tidningen som en arena för bildning, men också för samhällskritik. Under hans ledning blev DN mer progressiv, något som både hyllades och kritiserades.
Hans ledarskap sammanföll med ett Sverige i förändring – efterkrigstidens sociala reformer, kalla krigets ideologiska tryck och framväxten av en ny intellektuell generation. Lagercrantz stod mitt i stormen, ofta med penna som svärd.
Författaren Olof Lagercrantz – mellan Dante och Strindberg
Utöver journalistiken skrev han några av Sveriges mest lästa litterära biografier. Hans Från helvetet till paradiset (1964) om Dante Alighieri blev ett mästerverk i litterär tolkning. Verket nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och väckte stort uppseende för sitt sätt att översätta Dantes tankevärld till moderna moraliska frågor.
Senare följde August Strindberg (1979) – en psykologiskt skarp och poetiskt skriven biografi som förnyade bilden av den svenska dramatikern. Hans metod var unik: han började alltid i verket, inte i människan, men menade att det ena till slut alltid leder till det andra.
Andra centrala verk är Om konsten att läsa och skriva (1985), där han betraktade litteraturen som en livsnödvändig handling. Han skrev även självbiografierna Min första krets (1982) och Ett år på sextiotalet (1990), där han reflekterade över sitt liv, sin tid på DN och det svenska kulturklimatet.
Stil, språk och idévärld
Olof Lagercrantz var en mästare i språkets finstilta nyanser. Han skrev med en ton som var både lärd och levande – fylld av bildning, men aldrig torr. Hans texter präglas av kontraster: ljus och mörker, tro och tvivel, elit och folk. Han förenade akademisk skärpa med konstnärlig intuition och menade att verklig förståelse av litteratur kräver både intellekt och känsla.
Han förespråkade en humanistisk livshållning där litteraturen utgjorde en moralisk kompass i en tid av politiska motsättningar. Trots sin adliga börd stod han ofta på de svagas sida och förde debatt mot maktmissbruk, både politiskt och kulturellt.
Olof Lagercrantz och kontroverserna
Lagercrantz väckte ofta debatt. Hans resor till Kina och Sovjetunionen ledde till kritik när han uttryckte viss förståelse för kommunistiska samhällsprojekt. Hans positioner sågs som naiva av vissa, men de bottnade i en intellektuell vilja att förstå snarare än döma. Hans aristokratiska bakgrund gjorde kontrasten mot hans radikalism ännu tydligare, och han blev därför en figur som både beundrades och ifrågasattes.
Familj och arv
1939 gifte sig Olof Lagercrantz med Martina Ruin, dotter till filosofen Hans Ruin. De fick flera barn, däribland skådespelerskan Marika Lagercrantz och författaren David Lagercrantz – senare känd för biografin om Zlatan Ibrahimović och Millennium-seriens fortsättning. Familjen Lagercrantz har därmed fortsatt att spela en betydande roll i svensk kulturhistoria.
Priser, hedersbetygelser och sena år
För sitt bidrag till svensk litteratur och kultur tilldelades Lagercrantz flera utmärkelser, bland annat medaljen Illis quorum 1996. Han valdes in i Svenska Akademien 1961 men avstod senare från aktivt deltagande. Hans sista år präglades av reflektion och fortsatt skrivande fram till sin död 23 juli 2002, 91 år gammal.
Intressanta fakta om Olof Lagercrantz
- Han föddes samma år som Strindberg dog – 1911 – och skulle senare skriva den mest lästa biografin om honom.
- Hans dotter Marika Lagercrantz har sagt att fadern ”talade med pennan” – han uttryckte sig hellre skriftligt än muntligt.
- Han var både vän och meningsmotståndare med flera av samtidens stora – bland andra Sara Lidman och Lars Gyllensten.
- I Om konsten att läsa och skriva menar han att ”den som läser, lever fler liv än ett” – ett citat som ofta används i svenska skolor.
Olof Lagercrantz inflytande lever vidare
Hans tankar om litteraturens roll, människans frihet och kritikens ansvar är i dag lika aktuella som under hans tid. Han formade inte bara en generation av läsare och skribenter – han formade själva idén om vad kulturjournalistik kan vara i Sverige.
