Evert Taube är en av Sveriges mest älskade och inflytelserika visdiktare genom tiderna. Han föddes den 12 mars 1890 i Göteborg och växte upp på Vinga fyr, där hans far var fyrvaktare. Den miljön formade hans djupa kärlek till havet, naturen och den svenska skärgården – teman som genomsyrar hela hans konstnärskap. Med över 200 visor, berättelser och målningar formade Evert Taube inte bara svensk musik utan också bilden av det svenska folkhemmet, där havsbris, segeldukar och sommarvalsar blev symboler för livsglädje och frihet.
Uppväxten på Vinga och sjölivets betydelse
Barndomen på Vinga gav Taube en unik närhet till havet. Han lärde sig navigera, segla och respektera naturens kraft. Den västkustska miljön blev en ständig inspirationskälla i hans visor – från klippor och måsar till vindar och vågor. I sina texter förvandlade han vardagens sjömansliv till poetiska berättelser där havet symboliserade både äventyr och frihet.
Evert Taube var inte en teoretiker – han levde det han skrev. Han gick till sjöss som tonåring, och under åren till havs mötte han människor och kulturer som skulle färga hans texter för resten av livet. Hans resor blev stoff för visor som ”Fritiof och Carmencita” och ”Briggen Blue Bird av Hull”, där verklighet och dikt flyter samman.
Evert Taube i Argentina – åren som formade hans stil
Mellan 1910 och 1915 bodde Taube i Argentina, där han arbetade på en ranch och skrev reportage. Här upptäckte han tango, pampas och latinamerikanska rytmer – inslag han senare vävde in i sin musik. Det var också i Argentina som han började utveckla sin berättarstil: blandningen av romantik, humor och samhällsreflektion.
De argentinska influenserna märks tydligt i hans figurer Fritiof Andersson och Carmencita – symboler för mötet mellan nord och syd, mellan svensk sjömansdröm och latinamerikansk hetta.
Genombrottet och de älskade visorna
Evert Taube slog igenom på 1920-talet med visor som snabbt vann folkets hjärtan. Hans genombrott kom med ”Calle Schewens vals” (1931), en hyllning till skärgårdens livsglädje och vänskap. Därefter följde klassiker som:
- ”Sjösala vals” – om den svenska sommaridyllen och friheten vid havet
- ”Så länge skutan kan gå” – en livsfilosofisk visa om att njuta av livet medan tid finns
- ”Fritiof och Carmencita” – inspirerad av hans tid i Argentina
- ”Så skimrande var aldrig havet” – en av Sveriges mest spelade kärleksvisor
Hans visor blev snabbt allmängods – de sjöngs på arbetsplatser, fester, båtar och i skolor, och många betraktar dem idag som en del av den svenska folksjälen.
Rönnerdahl, Fritiof och sjömannen – Taubes litterära figurer
Evert Taube skapade oförglömliga karaktärer som sjömannen Fritiof Andersson och den livsälskande Rönnerdahl. Genom dem kunde han uttrycka olika sidor av sig själv – äventyraren, romantikern och livsfilosofen. Fritiof representerade ungdomlig nyfikenhet och utlandsdrömmar, medan Rönnerdahl stod för visdom, humor och förmågan att njuta av livets små glädjeämnen.
Dessa figurer blev hans litterära alter egon och gjorde hans visor till små noveller i musikform – där varje rad bar på en berättelse.
Kärlek, natur och livsglädje – Evert Taubes eviga teman
Taube skrev med en unik balans mellan verklighet och dröm. Naturen var inte bara en kuliss utan en levande del av hans diktning. Havet, vinden och ljuset hade själar och röster i hans texter. Han hyllade kärleken i alla dess former – mellan människor, till livet, till naturen och till konsten. ”Änglamark”, skriven på 1970-talet, blev en tidlös hymn till miljön och till människans ansvar för jorden. Den visan används fortfarande vid miljömanifestationer och ceremoniella sammanhang.
Evert Taube som konstnär och författare
Förutom sina visor var Evert Taube en produktiv författare och konstnär. Han skrev reseskildringar, noveller och dikter, bland annat ”Målaren och Maria”, ”Fritiof i Arkadien” och ”Sjösalaboken”. Som målare inspirerades han av Medelhavets ljus och färger, och hans tavlor – ofta med segelmotiv, kustlandskap och porträtt – visar en lika varm och rytmisk känsla som hans visor.
Taubes konstnärliga mångsidighet gjorde honom till något unikt i svensk kultur: en man som kunde förena ord, ton och bild till en helhet.
Familj och liv i Sjösala
1925 gifte sig Evert Taube med konstnären Astri Bergman Taube, som själv var erkänd inom svensk konst. Tillsammans skapade de ett kulturellt hem som präglades av skapande och musik. De fick flera barn, bland annat Sven-Bertil Taube, som förde faderns musik vidare och blev en central gestalt inom svensk visa och teater.
Familjens sommarställe Sjösala i Stavsnäs skärgård blev en symbol för svensk sommaridyll. Här skrev Taube många av sina mest älskade visor – och platsen förknippas idag med hans livsglädje och kärlek till naturen.
Evert Taubes arv och betydelse
Evert Taube avled den 31 januari 1976 i Stockholm, men hans arv lever vidare starkare än någonsin. Han har hedrats med statyer, museum och musikaliska hyllningar, bland annat på Riddarholmen i Stockholm där hans bronsstaty blickar ut mot Mälaren.
Han tilldelades Bellmanpriset 1950 av Svenska Akademien och blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1960.
Hans sånger har tolkats av otaliga artister – från Monica Zetterlund till Håkan Hellström – och återkommer ständigt i svensk populärkultur. Ingen annan svensk artist har så starkt lyckats förena natur, romantik, humor och filosofi i samma tonläge som Evert Taube.
Intressanta fakta om Evert Taube
- Han tillhörde den adliga ätten von Taube, introducerad på Riddarhuset redan 1668.
- Han var en av de första att introducera tango och latinamerikanska rytmer i svensk musik.
- Hans sång “Änglamark” skrevs till filmen Äppelkriget (1971) av Hasse & Tage.
- Taube var bildkonstnär, diktare, sjöman, författare och trubadur – ett konstnärligt universalgeni.
- Hans tavlor och visor har ställts ut tillsammans på World of Volvo i Göteborg och flera svenska museer.
Evert Taube i svensk kultur idag
Än idag spelas Evert Taubes visor vid midsommar, på skolavslutningar, bröllop och nationella högtider. Han representerar ett Sverige av frihet, havsvindar och musik – en livssyn där enkelhet och livsglädje är centrala.
Genom sina visor skapade han inte bara melodier, utan en hel kulturtradition som fortsätter att definiera svensk identitet.
