Göran Tunström (1937–2000) var en av Sveriges mest älskade och egensinniga berättare. Med ett språk som förenade realism och poesi skapade han en helt egen litterär värld där Värmland blev centrum för både det gudomliga och det mänskliga. Han var djupt personlig i sitt författarskap – sörjande, nyfiken, livsbejakande – och hans romaner väver samman förlust, skapande, musik och tro. Hans mest kända verk, Juloratoriet (1983), gjorde honom till en nordisk litterär ikon och belönades med Nordiska rådets litteraturpris året därpå.
Från prästgården i Sunne till världslitteraturen
Göran Tunström föddes i Karlstad men växte upp i Sunne, en ort som kom att bli hans litterära hemvist. Fadern, som var präst, dog när Göran bara var tolv år – ett trauma som präglar stora delar av hans verk. Förlusten av fadern och den religiösa uppväxten skapade grunden för hans återkommande teman: tro och tvivel, sorg och försoning.
Redan som ung drogs Tunström till det skrivna ordet. Han debuterade 1958 med diktsamlingen Inringning, en samling som bar spår av både religiös klang och existentiell oro. Under 1960-talet började han också resa – bland annat till den grekiska ön Hydra, där han umgicks med författaren Axel Jensen och musikern Leonard Cohen. Denna tid formade hans syn på konst som livsnödvändig handling.
Göran Tunström och Sunne – platsen som blev en symbol
Ingen svensk författare efter Selma Lagerlöf har gjort Värmland till en sådan litterär värld som Göran Tunström. Sunne är inte bara en geografisk ort i hans berättelser – det är ett mytiskt landskap där drömmar, barndomsminnen och döda möts. I romaner som Prästungen (1976) och Berömda män som varit i Sunne (1998) blir orten en plats där historien, konsten och människans inre liv smälter samman.
Flera av hans gestalter är fiktiva spegelbilder av verkliga personer – konstnärer, poeter och vardagsmänniskor – som Tunström gav nytt liv genom sin egen poetiska blick. Han sa själv att han skrev för att “hålla världen levande”, och just Sunne blev den värld där allt kunde födas på nytt.
Juloratoriet – Göran Tunströms mästerverk
När Juloratoriet utkom 1983 blev det en omedelbar succé. Romanen följer tre generationer i familjen Nordensson, där musik och förlust vävs samman i en gripande berättelse om människans kamp mot tomheten. Titeln anspelar på Bachs Juloratorium, som fungerar som romanens musikaliska och symboliska grund.
Tunström skildrar hur konsten kan ge mening åt lidande – hur musik kan hålla samman en släkt, en tro och en människa. Verket belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1984 och har översatts till många språk. 1996 filmatiserades romanen med bland andra Peter Stormare och Lena Endre.
Den poetiska prosan – magisk realism på värmländskt vis
Tunströms språk är unikt i svensk litteratur. Han blandade vardaglig realism med drömlika och symboliska inslag – en form av nordisk magisk realism. I hans värld kan ett barn samtala med de döda, ett musikstycke förändra liv och kärlekens minne överleva döden.
Stilen präglas av rytm, bilder och musikaliska fraser – en följd av hans bakgrund som poet. Även i de mest realistiska scenerna finns en ton av förundran och mystik. Kritiker har beskrivit hans språk som “sjungande prosa” – en stil som rör sig fritt mellan bibel, musik och dröm.
Ett urval av Göran Tunström-böcker
- Inringning (1958) – debutdiktsamling som markerar hans början som poet.
- Maskrosbollen (1962) – en tidig prosatext om barndomens upplevelser och identitet.
- Prästungen (1976) – delvis självbiografisk roman om att växa upp i en prästfamilj.
- Juloratoriet (1983) – genombrottsverket och hans mest älskade roman.
- Tjuven (1986) – en psykologisk och existentiell roman om skuld och frihet.
- Berömda män som varit i Sunne (1998) – Augustprisbelönad roman, fylld av humor, nostalgi och självironi.
Flera av dessa verk är översatta till engelska, tyska, franska, danska och norska, vilket gjort Tunström till en av Sveriges mest internationellt lästa 1900-talsförfattare.
Göran Tunström, kärleken och konsten
Tunström levde i ett konstnärligt hem tillsammans med sin hustru, den välkända bildkonstnären Lena Cronqvist. Deras relation var kreativt laddad – hennes målningar och hans texter inspirerade varandra. Tillsammans fick de sonen Linus Tunström, som idag är en framstående teaterregissör.
Tunström hade en stark tro på konstens helande kraft. I intervjuer betonade han ofta att konst inte handlar om flykt, utan om överlevnad. Hans verk visar gång på gång hur skapandet – musik, måleri, skrivande – kan omvandla sorg till livskraft.
Priser, utmärkelser och erkännanden
Göran Tunström mottog flera av Nordens mest prestigefyllda litterära priser:
- Nordiska rådets litteraturpris (1984) för Juloratoriet
- Selma Lagerlöf-priset (1987)
- Augustpriset (1998) för Berömda män som varit i Sunne
Han valdes även in i Samfundet De Nio och hyllades av både läsare och kritiker för sin förmåga att förena det personliga med det universella.
Intressant fakta om Göran Tunström
- Under 1950- och 1960-talen vistades Tunström ofta på ön Hydra, där han umgicks med författaren Axel Jensen och musikern Leonard Cohen – en krets av nordiska och internationella konstnärer som sökte mening i skapandet.
- I flera intervjuer nämnde han att han kände sig “nära Gud men utan att tro på honom fullt ut” – en känsla som genomsyrar mycket av hans litteratur.
- Han skrev dagligen, ofta tidigt på morgonen, med musik av Bach i bakgrunden.
- Hans romaner har blivit teaterpjäser, filmer och radiodramer.
- I Sunne finns idag ett minnesmärke över honom – en skulptur skapad av hans hustru Lena Cronqvist.
Göran Tunström i den svenska litteraturhistorien
Tunström räknas tillsammans med Sara Lidman, Per Anders Fogelström och Sven Delblanc som en av de centrala svenska prosaisterna under andra halvan av 1900-talet. Men där många samtida författare skildrade samhälle och politik, gick Tunström inåt – mot det existentiella, det själsliga och det poetiska.
Hans verk fortsätter att leva genom skolor, teateruppsättningar och nyutgåvor. Tunströms kombination av Värmlands landskap, musikens kraft och människans andliga sökande gör honom tidlös – en röst som fortfarande påminner oss om att sorg och skönhet ofta går hand i hand.
