De nordiska språken – svenska, norska, danska, isländska och färöiska – har alla sitt ursprung i urnordiskan och tillhör den nordgermanska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen. Trots deras gemensamma rötter har språken utvecklats i olika riktningar, vilket ger Norden en rik språklig mångfald. Idag är svenska, norska och danska i stort sett ömsesidigt förståeliga i skrift, medan isländska och färöiska bevarat många äldre språkdrag från fornnordiskan och är mer avlägsna för moderna nordbor.
Hur nordiska språk utvecklades från vikingatid till nutid
Urnordiskan, som talades fram till cirka år 800, var det gemensamma språket i hela Norden. Under vikingatiden började språket splittras i olika dialekter, som senare utvecklades till de västnordiska (norska, isländska, färöiska) och östnordiska (svenska, danska) grenarna. Isländska är särskilt anmärkningsvärt eftersom det har bevarat så mycket av det gamla språket att skolbarn i Island fortfarande kan läsa sagalitteratur i originalspråk.
Under medeltiden påverkades de nordiska språken starkt av lågtyska, främst genom Hansans handelsverksamhet. Detta ledde till stora lån av ord inom områden som handel, stadsförvaltning och teknik.
De tre språkfamiljerna i Norden – mer än bara nordiska språk
I Norden talas språk från tre distinkta språkfamiljer:
- Nordgermanska språk: svenska, norska, danska, isländska och färöiska.
- Uraliska språk: finska, samiska, meänkieli och kvänska.
- Inuit–yupik–aleutiska språk: grönländska.
De nordgermanska språken är släkt med varandra, medan finska, samiska och grönländska inte är närbesläktade med dessa, vilket innebär att språkliga likheter beror på kontakt snarare än gemensamt ursprung.
Ömsesidig förståelse mellan nordiska språk – vem förstår vem?
Svenska, norska och danska är relativt lätta att förstå i skrift för nordbor, men talad danska är ofta svår för både svenskar och norrmän att förstå. Detta beror på att danskan genomgått omfattande ljudförändringar under 1900-talet. Skillnaderna märks extra tydligt i vardagligt talspråk.
Isländska och färöiska är däremot betydligt svårare att förstå för den som inte studerat språken särskilt, eftersom de bevarat ett äldre ordförråd och grammatiska strukturer från fornnordiskan.
Nordiska språk och dialekternas levande landskap
De nordiska språken kännetecknas av stor inre variation. Till exempel:
- I Norge finns både bokmål och nynorska som officiella skriftspråk, och dialektbruket är starkt.
- Sverige har många distinkta dialekter, till exempel älvdalska som är så avvikande att vissa språkforskare betraktar den som ett eget språk.
- Färöiska och isländska har sina egna tydliga dialektskillnader trots små befolkningar.
Dessutom skyddas minoritetsspråk som samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch genom särskild lagstiftning i Sverige.
Språkpolitiken bakom nordiska språk – samarbete för framtiden
För att främja förståelsen mellan nordiska språk arbetar de nordiska länderna aktivt genom bland annat Nordiska ministerrådet. De driver projekt för språkväxling, utbildning och kulturutbyten som stärker den språkliga sammanhållningen i regionen.
Det finns också initiativ som ”Deklarationen om nordisk språkpolitik” från 2006, där länderna enades om att alla nordbor ska ha möjlighet att kommunicera på sitt eget språk inom Norden.
Fascinerande fakta om nordiska språk
- Isländska har förändrats så lite sedan vikingatiden att moderna islänningar kan läsa 800 år gamla sagor nästan obehindrat.
- Danska barn lär sig språk långsammare än svenska och norska barn, vilket tros bero på danskans svårbegripliga ljudsystem.
- I svenska, norska och danska är över 75 % av de vanligaste orden identiska eller nästan identiska.
- Färöiska har endast omkring 75 000 modersmålstalare men ett rikt litterärt arv och starka traditioner av muntligt berättande.
- Språkgränserna mellan svenska och norska har historiskt varit mycket flytande, särskilt i gränsområden som Värmland och Østfold.
