De indoeuropeiska språken utgör världens största språkfamilj och talas av nästan hälften av alla människor på jorden. De inkluderar stora och globala språk som engelska, spanska, hindi och ryska, men också mindre språk som walesiska och litauiska. Alla dessa språk spårar sina rötter tillbaka till ett gemensamt förhistoriskt språk: urindoeuropeiska. Detta språk tros ha talats för cirka 6 000 år sedan i området kring Svarta havet och rekonstrueras idag genom lingvistiska jämförelser.
Hur urindoeuropeiska blev grunden till dagens indoeuropeiska språk
Urindoeuropeiska (ofta förkortat PIE från engelskans Proto-Indo-European) är inte ett språk som finns dokumenterat i skrift. Istället har lingvister återskapat dess grammatik och ordförråd genom att studera gemensamma drag mellan dagens indoeuropeiska språk. Ett klassiskt exempel är ordet för ”dotter”, som återfinns i liknande form på många håll: engelska ”daughter”, sanskrit ”duhitr”, grekiska ”thygater” och litauiska ”dukra”.
Urindoeuropeiska var komplext: det hade ett rikt böjningssystem med flera kasus, avancerade verbformer och ljudförändringar som ablaut (vokalväxling) och användning av s.k. laryngaler – fonetiska fenomen som påverkade ordens utveckling långt in i framtida språk.
Indoeuropeiska språkens vagga: kurganer och jordbrukare
Forskare är ganska överens om att de första urindoeuropeiska språktalarna bodde på Pontisk-kaspiska stäppen i nuvarande Ukraina och södra Ryssland – detta enligt den dominerande Kurganhypotesen. Härifrån började språket spridas genom migration, bland annat av den nomadiska Yamnaya-kulturen.
En alternativ teori, Anatolienhypotesen, menar att språket istället spreds med jordbrukare från dagens Turkiet för 8 000–9 500 år sedan. Nyare genetiska och språkliga studier pekar mot att båda teorierna innehåller sanningar: urindoeuropeiska kan ha utvecklats söder om Kaukasus och sedan spridits över Europa och Asien för cirka 5 000 år sedan.
De stora grenarna inom de indoeuropeiska språken
Indoeuropeiska språk har delats upp i flera grenar, varav några fortfarande talas och andra har dött ut:
- Germanska språk: inkluderar svenska, norska, danska, engelska och tyska.
- Romanska språk: härstammar från latin och omfattar spanska, franska, italienska och portugisiska.
- Slaviska språk: omfattar ryska, polska, tjeckiska och bulgariska.
- Indoiranska språk: inkluderar hindi, urdu, persiska och kurdiska.
- Keltiska språk: omfattar iriska, skotsk gaeliska och walesiska.
- Baltiska språk: inkluderar litauiska och lettiska.
- Grekiska: en egen gren som utvecklades till det moderna grekiska språket.
- Albanska: en egen isolerad gren.
- Armeniska: ett eget språk i en separat gren.
- Anatoliska språk: en numera utdöd gren med språk som hettitiska.
- Tochariska språk: utdöda språk som talades i västra Kina.
Svenskan tillhör den germanska grenen och har nära släktskap med de andra nordiska språken. På längre avstånd är den även släkt med exempelvis engelska och hindi.
Indoeuropeiska språkens expansion formade världens kultur och samhällen
När urindoeuropeiska utvecklades till nya språk följde orden och idéerna med. Engelskan har till exempel både ett germanskt ursprung och stark påverkan från romanska språk via latin och franska. Därför hittar vi i engelskan både germanska ord som ”water” och latinska arv som ”aqua” i sammansättningar som ”aquatic”.
Indoeuropeiska språk har också bevarat uråldriga grammatiska strukturer. Många språk har fortfarande kasus (t.ex. ryska och tyska), och avlägsna likheter kan spåras mellan språk som till synes är mycket olika varandra. Detta gör språkfamiljen till ett av de tydligaste exemplen på hur språk kan spridas, förändras och ändå behålla tydliga spår av ett gemensamt ursprung.
